A theme of the age, at least in the developed world, is that people crave silence and can find none. The roar of traffic, the ceaseless beep of phones, digital announcements in buses and trains, TV sets blaring even in empty offices, are an endless battery and distraction. The human race is exhausting itself with noise and longs for its opposite—whether in the wilds, on the wide ocean or in some retreat dedicated to stillness and concentration. Alain Corbin, a history professor, writes from his refuge in the Sorbonne, and Erling Kagge, a Norwegian explorer, from his memories of the wastes of Antarctica, where both have tried to escape.
And yet, as Mr Corbin points out in "A History of Silence", there is probably no more noise than there used to be. Before pneumatic tyres, city streets were full of the deafening clang of metal-rimmed wheels and horseshoes on stone. Before voluntary isolation on mobile phones, buses and trains rang with conversation. Newspaper-sellers did not leave their wares in a mute pile, but advertised them at top volume, as did vendors of cherries, violets and fresh mackerel. The theatre and the opera were a chaos of huzzahs and barracking. Even in the countryside, peasants sang as they drudged. They don’t sing now.
What has changed is not so much the level of noise, which previous centuries also complained about, but the level of distraction, which occupies the space that silence might invade. There looms another paradox, because when it does invade—in the depths of a pine forest, in the naked desert, in a suddenly vacated room—it often proves unnerving rather than welcome. Dread creeps in; the ear instinctively fastens on anything, whether fire-hiss or bird call or susurrus of leaves, that will save it from this unknown emptiness. People want silence, but not that much. | Vi lever i en tid då många, åtminstone i världens industrialiserade länder, förgäves söker efter tystnad. Trafikens buller, mobiltelefoner som piper i ett, digitala trafikupplysningar på bussar och tåg, tv-apparater som står på till och med på tomma kontor – vi distraheras konstant av störande ljud. Mänskligheten håller på att bränna ut sig med oljud och längtar efter dess motsats – kanske i vildmarken, ute på havet eller på någon avlägsen ort där man kan fokusera på stillhet och koncentration. Historieprofessorn Alain Corbin skriver från sin tillflyktsort Sorbonne, medan den norska upptäcktsresanden Erling Kagge skriver från minnet om ödemarken i Antarktis, en plats båda har försökt fly till. Samtidigt finns det knappast mer ljud nuförtiden, vilket Corbin påpekar i "Histoire du silence" (Tystnadens historia). Innan dagens pneumatiska gummidäck var städerna fulla med ett öronbedövande skrammel från metalltäckta hjul och hästskor på stenbelagda gator. Innan vi frivilligt isolerade oss med våra mobiltelefoner ringde bussar och tåg istället med passagerarnas tjatter. Tidningsförsäljare staplade inte upp sina varor i en ljudlös hög, utan basunerade ut att de var till salu – precis som de som sålde körsbär, violer och färsk makrill. På teatern och operan var det ren kalabalik med ömsom jubel och ömsom glåpord. Även på landsbygden skrålade bönderna gärna under dagens slit. Det gör de inte längre. Det som har förändrats är inte ljudnivån, som man ju har klagat på i flera hundra år, utan snarare distraktionsnivån, som breder ut sig i utrymmen där tystnaden skulle kunna invadera. Vilket uppdagar en annan paradox, för när tystnaden väl slår till – i en djup tallskog, i en blottad öken, i ett rum som plötsligt blir tomt – så känns det ofta obehagligt istället för välkommet. Fruktan kryper in, och örat letar instinktivt efter något det kan fästa sig vid; en sprakande eld eller fågelkvitter eller prasslande löv, vad som helst som kan rädda det från denna främmande tomhet. Vi längtar efter tystnad, men inte efter hur mycket tystnad som helst. |