ProZ.com translation contests »
7th ProZ.com Translation Contest: "Sports" » English to Swedish » Entry by Gunborg Jacobsson (X)

Source text in English

Translation by Gunborg Jacobsson (X) (#5699) — Winner

Winters used to be cold in England. We, my parents especially, spent them watching the wrestling. The wrestling they watched on their black-and-white television sets on Saturday afternoons represented a brief intrusion of life and colour in their otherwise monochrome lives. Their work overalls were faded, the sofa cover—unchanged for years—was faded, their memories of the people they had been before coming to England were fading too. My parents, their whole generation, treadmilled away the best years of their lives toiling in factories for shoddy paypackets. A life of drudgery, of deformed spines, of chronic arthritis, of severed hands. They bit their lips and put up with the pain. They had no option but to. In their minds they tried to switch off—to ignore the slights of co-workers, not to bridle against the glib cackling of foremen, and, in the case of Indian women, not to fret when they were slapped about by their husbands. Put up with the pain, they told themselves, deal with the pain—the shooting pains up the arms, the corroded hip joints, the back seizures from leaning over sewing machines for too many years, the callused knuckles from handwashing clothes, the rheumy knees from scrubbing the kitchen floor with their husbands' used underpants.

When my parents sat down to watch the wrestling on Saturday afternoons, milky cardamon tea in hand, they wanted to be enter­tained, they wanted a laugh. But they also wanted the good guy, just for once, to triumph over the bad guy. They wanted the swaggering, braying bully to get his come-uppance. They prayed for the nice guy, lying there on the canvas, trapped in a double-finger interlock or clutching his kidneys in agony, not to submit. If only he could hold out just a bit longer, bear the pain, last the course. If only he did these things, chances were, wrestling being what it was, that he would triumph. It was only a qualified victory, however. You'd see the winner, exhausted, barely able to wave to the crowd. The triumph was mainly one of survival.
Vintrarna brukade vara kalla i England. Vi, speciellt mina föräldrar, tillbringade dem med att titta på brottning. Brottningen som de tittade på i sina svartvita tv-apparater på lördagseftermiddagarna innebar ett kort inslag av liv och färg i deras annars så färglösa tillvaro. Deras arbetskläder var urblekta, sofföverdraget – som inte bytts ut på åratal – var blekt, deras minnen av vilka de varit innan de kom till England höll också på att förblekna. Mina föräldrar, hela deras generation, trampade bort de bästa åren av sina liv i grottekvarnen med hårt arbete i fabrikerna för en futtig lön. Ett liv som bestod av slit och släp, vanställda ryggar, kronisk reumatism, avhuggna händer. De bet ihop tänderna och uthärdade smärtan. De hade inget annat val. Inombords försökte de stänga av – ignorera gliringarna från arbetskamraterna, inte knycka på nacken åt förmännens meningslösa pladder, och, när det gällde indiska kvinnor, inte gå omkring och sura när de fick sig en omgång av sina män. Stå ut med smärtan, sa de till sig själva, hantera smärtan – smärtan som strålade ut i armarna, de utslitna höftlederna, attackerna av ryggvärk på grund av att de suttit lutade över symaskinerna i alltför många år, de valkiga knogarna efter all handtvätt av kläder, skurgummeknäna efter all skurning av köksgolvet med männens avlagda kalsonger.

När mina föräldrar satte sig för att titta på brottningen om lördagseftermiddagarna, med kardemummate kokt på mjölk i handen, ville de bli underhållna, de ville skratta. Men de ville också att the good guy, bara för en gångs skull, skulle vinna över the bad guy. De ville att den stöddige skrytmånsen skulle få vad han förtjänade. De bad att den trevliga killen som låg där på mattan, fasthållen i en dubbelfingerlåsning eller med nävarna tryckta mot sina värkande njurar, inte skulle ge sig. Om han bara kunde hålla ut lite längre, uthärda smärtan, klara loppet. Om han bara gjorde detta så hade han goda chanser att segra, med tanke på att brottning var som den var. Men det var bara en begränsad seger. Man skulle få se segraren så utmattad att han endast med nöd och näppe orkade vinka till folkmassan. Triumfen var till största delen en fråga om överlevnad.